GENUSPEDAGOGIK – vad ÄR det?

Genuspedagogik är ett något tilltufsat begrepp kan vi väl säga. Jag vet inte vad ni tänker på men jag tänker på förskolor där personalen stänger dockvrån och byter ut alla han och hon i sagoböckerna till hen. Jag tycker tyvärr att den definitionen är alltför snäv och föraktfull och visar på en djup okunskap om vad genuspedagogik faktiskt skulle kunna vara.

Genuspedagogik – en ny definition

Om vi börjar med att definiera genus kan vi säga att det är det sociala könet. Alltså inte det biologiska som sticker ut; hänger och dinglar eller syns utanför kroppen på olika sätt. Vi fortsätter med pedagogik. Pedagogik är läran om undervisning och innefattar metoder och kunskaper som tillämpas i undervisning. Genuspedagogik är alltså pedagogens kunskap om det sociala könet som sedan tillämpas och förmedlas i undervisningen. Vi kan kalla det genusmedvetenhet. Till exempel bör kunskapen att vi lärare ger 75% av utrymmet till killar påverka vår undervisning i större utsträckning än den gör idag. Till exempel borde medvetenheten att vi lärare ser killar som potentiella problem och tjejer som potentiella hjälplärare göra oss skamsna och omedelbart agera – genuspedagogiskt. Vi har obestridd kunskap om att pojkarna får låga betyg och tjejer får låga löner. Vi är mycket medvetna om att många killar och tjejer mår dåligt i skolan. Det är därför skolans plikt att agera. När vi lärare agerar medvetet med dessa kunskaper i bakhuvudet kallas det genuspedagogik.

På grund av alla de missuppfattningar som ändå finns kring ordet genuspedagogik kan det vara av vikt att förtydliga vad det inte är, för att på så sätt eliminera de grövsta missförstånden:

Genuspedagik är inte:

-att utplåna de biologiska könen
-att göra barn könsneutrala
-att förbjuda tjejer att leka med dockor och killar att leka med bilar
-att vilja göra killar till tjejer respektive tjejer till killar
-att säga att femininitet och maskulinitet är något negativt
-att förbjuda tjejer att klä sig i klänning
-att förbjuda tjejer att klä ut sig till prinsessa
-att förbjuda killar att leka krig

Allt detta ovan handlar mest om barn in förskoleåldern och det av skälet att det är den ålder det oftast handlar om när vi pratar om genuspedagogik. Någon genuspedagogik högre upp i ålder – till exempel i gymnasieskolan – har i alla fall jag aldrig hört talas om. Tyvärr. Och här kommer det: genuspedagogiken måste bli en tydligare del av all utbildning – även på gymnasienivå. Genuspedagogik ska alltså inte innebära det ovan uppräknade – i stället bör den innebära en ökad medvetenhet om de gamla och nygamla genusstrukturer som påverkar oss alla i samhället. Varje dag, hela tiden. Hoppas att jag har gjort klart, en gång för alla, att genuspedagogik inte handlar om förbud mot vissa lekar och hets mot luciatåg som bara för- och grundskolan behöver handskas med. Det är större än så och berör gymnasieskolan i allra högsta grad.

Synen på jämställdhet

Jag brukar säga att jämställdhet mellan kvinnor och män är nyckeln till alla andra viktiga frågor. Då menar jag verkligen alla andra viktiga frågor; till exempel krig, miljöförstöring, svält, fattigdom, kriminalitet, barnmisshandel och så vidare i all oändlighet. Det kan låta utopiskt men jag är helt övertygad om att utan jämställdhet mellan kvinnor och män kan inte dessa frågor lösas. Om det känns svårt att tro på är det bara att tänka på världens länder – och se att jämställdhet hänger ihop med tillväxt och utveckling. Det finns mycket forskning över dessa samband från senare år. Sedan kan vi naturligtvis diskutera vad som är hönan och vad som är ägget. Det viktigaste är ändå att slå fast att det finns ett tydligt samband.

Sverige är fjärde minst ojämställda land i världen, enligt World Economic Forums årliga mätning. Vi är alltså inte ens på pallplats. Något som ofta glöms bort i diskussionen kring mätningar om vem som är ”mest” och ”minst” jämställd, är att jämställdhet är något absolut – antingen är ett land jämställt eller inte. Island, som ligger etta i mätningen, är alltså inte jämställt – bara minst ojämställt. Vi vet att inget land i världen har gått i mål – som ett jämställt land. Ingen har bestigit berget. När vi når målet kommer allt att kännas oerhört självklart och mätningar kommer inte att visa några strukturella orättvisor mellan könen. Mätningar i dag visar bara vilket land som har minst strukturella orättvisor, inte vilket land som är jämställt. Det land som till slut når målet kommer att ha gjort den största vinst som mänskligheten sett – att låta varje människa växa och bidra som medborgare utifrån sin inneboende kapacitet. Låter misstänkt likt en lärares uppdrag i klassrummet– eller hur?

Har jämställdheten gått för långt?

Trots World Economic Forums årliga mätningar finns det faktiskt fortfarande olika åsikter om hur jämställda vi är. Följande påståenden är relativt vanligt förekommande i alla möjliga sammanhang:
-Vi är tillräckligt jämställda redan!
-Vi kommer hur som helst att bli jämställda automatiskt inom en snar framtid!
-Jämställdheten börjar gå/har gått för långt!
-Kvinnor och män är olika och ska så förbli!
-Det är bara rabiata manshatande feminister överallt!
-Det känns fånigt att klaga över ojämställdhet i Sverige. Tänk hur det är på andra håll i världen – där har kvinnorna verkliga skäl att klaga!

Det är naturligtvis trevligt med olika åsikter men problemet är att jämställdhet inte är en åsiktsfråga – det är en kunskapsfråga. Verklig genus- och jämställdhetsmedvetenhet kräver kunskap – inte allmänt tyckande. Och nej, jämställdheten kan omöjligen gå för långt, det ligger i sakens natur.

En kunskapsfråga

Om vi fördjupar oss bara aldrig så lite finns det likaså många åsikter om vad jämställdhet innebär eller bör innebära – vilka områden som är viktigast så att säga. Är det lika lön för lika arbete; rättvisa pensioner; ökad likhet inför lagen; varannan damernas i regering och riksdag eller vad? Vad är viktigast? Mitt svar är att allt är viktigast. Allt hänger ihop. Och allt går att komma åt samtidigt genom genusmedvetenhet; ökad insikt om diskriminerande strukturer i samhället. Alltså, med genuspedagogik!

Genuspedagogikens uppgift

Det är när det gäller att vara en kunskapskanal om diskriminerande strukturer som skolan och genuspedagogiken kommer in. Skolan, både den obligatoriska nioåriga grundskolan och den frivilliga treåriga gymnasieskolan, är utmärkta och effektiva arenor för att sprida kunskap om samhälleliga strukturer. På dessa arenor kan och bör genuspedagogiken användas som en effektiv kunskapskanal. Det är det genuspedagogiken bör vara; häri ligger dess uppgift! Det är en grannlaga och mycket krävande uppgift.

Måste vi? eller
Vad säger styrdokumenten om jämställdhetsarbete?

Skollagen och samtliga läroplaner uttrycker tydligt att förskolan och skolan har ett uppdrag att motverka traditionella könsmönster och att alla som arbetar i förskolan och skolan ska ge möjlighet för alla barn och elever att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån kön. Jämställdhet, som grundläggande demokratiskt värde, ska både gestaltas och förmedlas. Detta betyder i praktiken att genuspedagogik ska användas i undervisningen. Är detta ett påhitt av skolverket? Vad är anledningen till att styrdokumenten ser ut så? Anledningen heter regeringens jämställdhetsmål.

Regeringens jämställdhetsmål

En enig riksdag antog redan 2008 deklarationen ”Mål för Sveriges jämställdhetspolitik”. Deklarationen är undertecknad av samtliga då sittande riksdagspartier och innehåller ett huvudmål och fyra delmål.
Huvudmål:
Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.
Delmål:
1. Jämn fördelning av makt och inflytande mellan män och kvinnor.
2. Ekonomisk jämställdhet mellan män och kvinnor
3. Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
4. Mäns våld mot kvinnor ska upphöra
Läs mer här.

Gymnasieskolans styrdokument om jämställdhetsaspekten:

På skolverkets hemsida sammanfattas jämställdhet i gymnasiets läroplan så här: ”Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt. Gymnasieskolans läroplan uttrycker tydligt att varje lärare ska ”se till att undervisningen till innehåll och uppläggning präglas av ett jämställdhetsperspektiv”.
Läs mer här.

Det är alltså inget att diskutera; vi som arbetar inom skolan ska, MÅSTE ta oss an dessa frågor och aktivt arbeta för att synliggöra och hantera ojämställda strukturer. Alla; kvinnor som män, förskolepedagoger som gymnasielärare. Ingen kommer undan. På pappret. Problemet är att just nu kommer alla undan i verkligheten. Det finns ingen uttalad policy eller plan för att implementera styrdokumenten och ingen ansvarar för frågan. Det är förfärligt nedslående om ni frågar mig. Ok. För att se det positiva – det ÄR positivt att dessa formuleringar finns. Det är ändå något. Och med dem kan vi också börja försöka jobba lite mer aktivt med frågan.

Ja, vi måste väl då, men varför gör vi inte det?
-Problem och hinder för genuspedagogik i praktiken

Vilka hinder finns då; Vad är det som gör att vi inte nyttjar skolan mer för att öka genuskunskapen i samhället? Det finns naturligtvis flera förklaringar.

1. Den generella genusmedvetenheten bland medborgarna är låg.

Många människor har en oreflekterad hållning till genus- och jämställdhetsfrågor generellt. ”Det där är inte mitt problem”, eller ”Det där är inte ett problem för just mig” är en vanlig inställning. Här hamnar vi i ett klassiskt moment 22. Om vuxna medborgare inte reflekterar över eller engagerar sig i genus- och jämställdhetsfrågor har de naturligtvis inget incitament att väcka medvetenhet om dessa frågor hos barn och unga. De har dessutom ingen kunskap själva i frågan. Kunskap i genusfrågor kräver i dag ett stort engagemang av den enskilda individen – just för att det inte är något vi per automatik får ”lära oss” om eller ta del av i skolan. En ond cirkel alltså. Jag kan fortsätta: Så länge vi inte implementerar genus- och jämställdhetsfrågor i skolan, kommer vi att fortsätta spotta ut elever och unga vuxna som inte har kunskap eller medvetenhet om sagda frågor.

2. Den generella genusmedvetenheten hos skolledare, lärare och övrig skolpersonal är låg.

Jag skulle vilja påstå att medvetenheten om genus- och jämställdhetsfrågor är lika låg hos skolledare, lärare och övrig skolpersonal som den är hos resten av befolkningen. Detta kan ha att göra med det skrämmande faktum att vi också är människor. Dessutom har vi, precis som alla andra, gått i skola; nämligen samma skola som alla andra medborgare; alltså den skola där genusmedvetenhet inte har implementerats i verksamheten. Lärarkåren är däremot, liksom en ganska stor del av den övriga befolkningen, tämligen högutbildad och borde därigenom automatiskt ha en ökad medvetenhet om dessa frågor. Väl?!? Tyvärr tror jag inte att genusanalys och kunskap om genusfrågor har någon större plats på någon lärarutbildninge i Sverige i dag och jag själv till exempel, som studerat under 90-talet, hade absolut ingenting av detta i min utbildning. Ändå hör mina ämnen till den humanistiska fakulteten; litteraturvetenskap och språk.

3. Att höja den generella genusmedvetenheten är ingens ansvar.

Det är, som sagt, positivt att regeringen och skolverket så samstämmigt för fram att aktivt arbete för genusmedvetenhet och jämställdhet är viktiga frågor i skolan. Problemet är att det inte är definierat vem som ansvarar för att det verkligen genomförs i verkligheten. Det är allas ansvar, vilket i realiteten betyder det är ingens ansvar. Det finns ingen obligatorisk kurs i gymnasieskolan som fokuserar på genus och jämställdhet. Det finns inte ens någon kurs där genus- och jämställdhetsfrågor ges ett stort utrymme, utan jämställdhet blir ett moment bland andra.

I grundskolan finns sexualkunskap och det verkar som om många anser att det är där alla genus- och jämställdhetsdiskussioner hör hemma. Tyvärr fungerar detta inte vidare bra i praktiken – inte ens den enda kurs som ska – om vi tolkar styrdokumenten snällt – ta upp nämnda frågor, gör det. Vad värre är; istället för att bara låta bli att öka medvetenheten händer det tyvärr att skolan förvärrar problemet och gör tvärtom; alltså befäster cementerade fördomar kring genus och jämställdhet. Ett skrämmande exempel är Östlyckeskolan i Alingsås som i december 2014 gav ett prov i sex- och samlevnad där en av frågorna löd ”Vad kallas en tjej som ligger runt?”. Det korrekta svaret var ”Madrass”. Läs artikeln här:

Det fungerar helt enkelt inte att lägga så här svåra och komplexa frågor på ”alla som arbetar inom skolan”. Varför förklarar jag delvis i punkt 1 ovan. Det går också att helt enkelt jämföra med följande scenario:

Städningen på Skola A är allas ansvar. Alla som jobbar där (95 personer) ska ansvara för att det städas varje dag. Det är jätteviktigt, eftersom några elever är allergiska och kan bli väldigt sjuka om de måste vistas i dammiga lokaler. Det är viktigt för alla – både elever och personal – eftersom alla mår dåligt, vantrivs och riskerar att bli sjuka i ostädade lokaler. Alla ni som jobbar här ska se till att städningen fungerar.

Skulle städningen på Skola A fungera? Jag vet inte vad ni tror men jag är skeptisk. Och då handlar det ändå om städning – något som alla kan göra, om de vill. Att arbeta aktivt för jämställdhet är mycket mer krävande men uppgiften är lika illa definierad.

4. De flesta lärare är engagerade i elevers lärande när det gäller ämnet.

Detta är en skön sanning eftersom det är en viktig förutsättning för någon form av kvalitet i skolan. Så fort lärares ämneskunskaper och ämnesengagemang sjunker; kommer elevernas resultat att sjunka. (Det är för övrigt detta som händer nu och redan har hänt under ett antal år. Lärarutbildningen har varit för lätt att komma in på vilket gör att det finns en risk för att nivåns sänks. Detta kan leda till att studenter klarar exempelvis svensklärarutbildningen trots att de egentligen inte har någon särskild talang för språk; något som bör vara en absolut förutsättning för att klara av att undervisa i språk, särskilt i modersmål. Men det är en annan fråga.) Vi vill verkligen inte att elevernas resultat ska sjunka. Alltså är lärares engagemang i sina kurser något mycket positivt som vi ska värna om. Det har dock en negativ bieffekt på genuspedagogiken, som i dagsläget – som ni minns – ligger på alla lärare och som ingen just nu bryr sig om.

5. Jämställdhetsarbete ses som en kvinnofråga.

Det finns tyvärr många frågor i samhället som ses som ”kvinnofrågor”. Vilka då? frågar ni er kanske. Det naturliga skulle vara att kvinnofrågor är saker som exempelvis har med menstruation och livmödrar att göra. Så är det dock inte riktigt. Som kvinnofrågor ses ofta ologiskt nog till exempel frågan om mäns våld mot kvinnor. Detta borde självklart vara en entydig mansfråga men eftersom mannen är normen i samhället är ”mansfråga” en term som inte ens existerar. Denna fördomsfulla syn på kvinnofrågor är problematisk på många sätt. Det ger felaktiga signaler om att jämställdhetsarbete endast gagnar flickor och kvinnor. Det signalerar också att jämställdhetsarbete är flickor och kvinnors ansvar. Det mest problematiska med den synen är åndå att kvinnofrågor helt enkelt har lägre status i samhället än andra frågor, det vill säga frågor som inte klassas som kvinnofrågor, vilket leder till att jämställdhetsfrågans status inte är särskilt hög. Det blir extra problematiskt eftersom dessa ”kvinnofrågor” ofta också blir väldigt styvfaderligt behandlade i de flesta sammanhang.

Så länge jämställdhet ses som en kvinnofråga kan vi vara helt säkra på att få skolhuvudmän kommer att lyfta fram den i frontlinjen av frågor i akut behov av handlingsplan. Det är dessutom extra svårt att som enskild kvinna lyfta dessa frågor. Ingen vill vara ett offer eller en ”gnällis” och det är lätt att få för sig att den som lyfter jämställdhetsfrågan skulle se sig själv som ett offer. Det är dock en allvarlig missuppfattning. Istället är det precis tvärtom och den som väljer att inte se, att inte lyfta på jämställdhetsfrågan, är den som blir ett offer. Ett helt oreflekterat offer dessutom.

Hur jämställd är skolan i dag?

Det finns naturligtvis många olika sätt att mäta hur jämställd den svenska skolan är. Jag tror faktiskt att jämfört med resten av samhället är skolan relativt jämställd. Det betyder dock inte att skolan är jämställd. Vi kan få en hel del information i statens offentliga utredning ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?”. Hur mycket resurser satsas till exempel i gymnasieskolan totalt sett på flickor respektive pojkar? Enligt utredningens delbetänkande ser det ut som följer: ”Givet den aktuella könsfördelningen på samtliga nationella program är den genomsnittliga kostnaden för en flicka i gymnasieskolan 91 534 kronor per termin, och för en pojke 97 685 kronor.” Med andra ord ”kostar” en flicka i gymnasieskolan i genomsnitt 94 % av vad en pojke kostar. Utredningen lyfter också fram att flickor som grupp har 10 % bättre betyg än pojkar som grupp och denna snedfördelning i prestation har funnits så länge mätningar gjorts, det vill säga de senaste 40 åren. Flickor verkar samtidigt trivas något bättre i skolan än pojkar men är i större utsträckning stressade av skolarbetet, och har lägre självkänsla. Det finns också studier som mäter talutrymme i klassrummet och som pekar på att pojkarna oftast tar eller tilldelas mera talutrymme än flickorna. Alltså pekar studier och utredningar på att skolan inte är jämställd.

Utredningen menar också att skolan och vi som jobbar i den ofta har svårt att se att vi faktiskt förstärker könade föreställningar. ”Många pedagoger menar att de behandlar alla elever lika, men i praktiken agerar de som om flickor och pojkar var två homogena men skilda grupper. Det synsättet bidrar till att elevernas föreställningar om hur flickor och pojkar är och bör vara blir mycket traditionella. Skolan verkar också ha svårt att fullfölja uppdraget om att få eleverna att våga bryta mot traditionella könsroller.”

Utredarna konstaterar, efter en genomgång av de studier som gjorts i ämnet, att många skolor arbetar som om det egentligen finns en typ av pojke och en typ av flicka. ”Det är viktigt att vara medveten om att variationen inom grupperna flickor och pojkar är mycket större än vad den är mellan de båda grupperna. Utredarna menar ”att det är viktigt titta på vilken typ av femininitet och maskulinitet som premieras genom att den uppmärksammas i klassrummet eller i övriga skolan”. De menar att vi i nuläget ofta osynliggör både de normbrytande tysta pojkarna och de lika normbrytande utåtagerande flickorna. En annan del av problemet lyfts dessutom fram i utredningen: ”Många lärare verkar utgå från att samtliga elever är heterosexuella när diskussionen kommer till sexualitet”. Utan att gå närmare in på detta kan jag konstatera att det självklart är ett allvarligt, men gissningsvis vanligt, problem.

Det handlar om att vi pådyvlar eleverna olika egenskaper som de inte har, på grund av olika fördomar som vi vuxna bär på.

Skrämmande nog slår utredningen avslutningsvis fast att de ”inte stött på några jämställdhetsprojekt som inriktat sig på att öka pojkars lust att lära sig eller som försökt utjämna betygsskillnaderna mellan flickor och pojkar.” Det tolkas av utredarna som att de flesta svenska skolor helt enkelt inte ser pojkars attityd till skolan som ett tillräckligt stort problem för att på allvar arbeta med det.

Utredarna är tydliga här: ”Vi vill understryka att det är viktigt att skolorna inte är passiva i frågan om pojkarnas sämre skolprestationer. I den mån det finns attityder bland skolans personal om att pojkarna av naturen är mindre intresserade av skolan och att detta inte går att påverka, så är dessa attityder förstås inte acceptabla.”

Läs utredarnas hela delbetänkande här.

Hur får vi en jämställd skola?

En jämställd skola är absolut ingen utopisk tanke som är omöjlig eller ens särskilt svår att uppnå. Det är lätt – det enda som behövs är vilja, handlingskraft och struktur.

1. Vi måste börja med skolpolitiker och skolledare.

De som bestämmer om skolan lokalt, i kommunerna, är fritidspolitiker och det finns fördelar med det men också nackdelar. Utbildningsnivån generellt varierar väldigt för att inte tala om utbildningsnivån när det gäller jämställdhets- och genusfrågor. Detsamma gäller tyvärr skolledare på alla nivåer. Det är inte så förvånande men icke desto mindre en fullödig katastrof för skolan och de barn och unga som finns i den.

Skolpolitiker och skolledare behöver få en gedigen utbildning i jämställdhet och genusfrågor för att få ett incitament att utarbeta handlingsplaner för jämställdhetsarbete. Jag tror att utbildning och kunskap i sig räcker som incitament men om inte – bör regeringens och Skolverkets rekommendationer skärpas och tydliggöras.

2. Alla lärare måste genomgå en jämställdhetsutbildning.

Den behöver inte vara särskilt omfattande men alla lärare, ja alla som arbetar inom gymnasieskolans väggar, måste få grundläggande kunskaper i jämställdhets, genus- och normfrågor. Vi kan inte tillåta att de vuxna som ska stötta och guida våra ungdomar genom utbildningen, är okunniga och oreflekterade i jämställdhetsfrågor. Detta är att lämna ungdomarna åt sitt öde, helt utan vuxenvärldens stöd, i dessa frågor och, vad värre är, innebär det ibland rent av att stor skada görs (som i exemplet från Alingsås). Det är inte av ondska eller illvilja – endast okunskap.

3. Alla elever måste genomgå en jämställdhetskurs.

Att utbilda eleverna i jämställdhetsfrågor är inte svårt, för den som har kunskap och dessutom vet hur den bäst ska förmedlas. Lärare är rent allmänt proffs på detta; att förmedla kunskaper och färdigheter. Det bygger dock på att läraren kan sitt ämne. När läraren kan sin jämställdhet, kommer hen att kunna nyttja sina lärarförmågor även där. Det finns många sätt att sammanställa en elevutbildning. Som jag ser det är det skolverkets uppgift att komma med en mer täckande kurs i ämnet och om inte detta sker är det huvudmännens uppgift att hitta en egen väg lokalt. Båda varianterna kan fungera bra, så länge punkt 1. och 2. ovan är uppfyllda!

Avslutningsvis vill jag sammanfatta genom att återigen referera till regeringens utredning ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det” och till deras slutbetänkande ”Flickor, pojkar, individer – om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan” (2010):

Problemet:
”I skolan finns betydande skillnader i prestationer, upplevelser och preferenser mellan grupperna flickor respektive pojkar. Pojkar presterar i genomsnitt sämre än flickor, och får därför sämre betyg. Programvalen till gymnasiet är könsstereotypa – särskilt valen till de yrkesförberedande programmen. Flickor är mer stressade i skolan och mår generellt sämre i tonåren. Pojkar framstår som mer aktiva än flickor när det gäller att behandla andra illa. Ord som ”hora”, ”bögjävel” eller ”kärring” kan användas för att förtrycka genom att framställa vissa människor som mindre värda. Sexualiserad mobbning förekommer och kan även bestå av olika former av fysiska övergrepp.”

Målet:
”Jämställdhet i skolan handlar om att reellt ge flickor och pojkar lika makt och möjlighet till lärande och utveckling. Flertalet elever trivs bra i skolan, men det gäller tyvärr inte alla elever. Många elever inhämtar goda kunskaper och växer som individer i skolan, men dessvärre inte alla elever. Runt om i vårt land arbetar ett stort antal människor engagerat för att förbättra skolan. Detta förbättringsarbete handlar exempelvis om att förbättra kvaliteten i skolans undervisning och elevernas kunskaper, eller om att göra skolan till en trygg plats att vistas i för alla elever. En jämställd skola är en skola där både flickor och pojkar trivs, utvecklas och lär sig mycket.

Läs hela slutbetänkandet här.

Slutsats

Ja, jag tror att ojämställda strukturer i kombination med seglivade fördomar och hopplösa förväntningar till mycket stor del är boven i dramat om skolans problem i dag. Denna ”tro” understöds av nationell och internationell forskning i ämnet, men framförallt bygger den på hundratals kommentarer från elever under min lärarkarriär.

Pojkar som grupp presterar i betydande grad sämre än flickor som grupp och har så gjort i minst 40 år. Att förklara detta med att skolan är ”feminiserad” eller ”uppbyggd för flickor” duger inte, eftersom skolsystemet fortfarande i dag ser ut ungefär som det alltid gjort och till en början var skolan, på de allra flesta håll i världen, uppbyggd för just pojkar. Att argumentera för att detta inte är ett jättestort problem för pojkar eftersom de ändå tjänar mer senare i livet duger inte heller, som jag ser det.

Jag är helt övertygad om att ökad medvetenhet om jämställdhetsfrågor inom utbildningsväsendet leder till färre unga som mår dåligt och därmed också färre elever, och lärare, som underpresterar.

Att implementera jämställdhetsarbete på riktigt tror jag alltså leder till:
högre skolresultat,
lyckligare och tryggare ungdomar,
en trivsammare och bättre skola
och helt enkelt en bättre värld.

Det är utan tvekan dags!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s