Det har kommit till min kännedom – via min kompetenta lärarstudent – att detta med referat inte är något som alla studenter på universitetet känner till. Enligt studenten ledde uppgiftsbeskrivningen ”referat” till förvirring i studentleden. Några trodde att det var en vanlig sammanfattning och andra visste inte alls vad det var frågan om. De hade inte koll på referattekniken. Detta ledde till en intressant diskussion mellan mig och lärarstudent; om vetenskapligt skrivande generellt.
Jag ser på vetenskaplighet som något som växer fram under gymnasietiden, genom en progression från att lära sig tekniken (referattekniken); till att behärska den; till att börja använda den i andra texttyper; till att kunna producera en vetenskaplig rapport.
Det är svårt att ”lära ut rapportskrivning” år 1 även om jag vet att de måste skriva ”rapporter” i andra ämnen och det därför vore praktiskt. Detta är också en önskan som andra lärare då och då för fram, redan för årskurs 1: -Kan ni inte gå igenom rapportskrivning i svenskan? Jag måste tyvärr svara: -Nej, det kan vi inte. Inte jag i alla fall. En vetenskaplig rapport är verkligen ingen lätt sak att producera och det krävs en hel del för att klara det. Framförallt måste tekniken sitta i ryggmärgen. Med tekniken menar jag naturligtvis referattekniken med allt vad den innefattar.
Om vi stressar fram det hela, blir resultatet inte bra och det kommer utan tvekan att straffa sig år tre. I Sv3 ska ett rätt så avancerat PM skrivas på nationella provet och det är många lärare som med rätta oroar sig för detta. Elever får göra sex, sju, åtta (!) PM under sitt sista år och ändå är det många som får F på provet. Det känns mycket märkligt att elever som fått träna upp till 10 gånger på en PM-uppgift ändå inte lyckas. Jag tror att det är tekniken som brister. Det hjälper inte hur många PM eller halvdana rapporter som skrivs om inte eleverna behärskar grundtekniken eller har förstått poängen med den.
Progression – en viktig filosofi
I stället tror jag att vi ska tänka lite mer progression, under tre år. Var bör eleverna vara år tre? Vilka steg på vägen måste tas för att ta sig dit? Kursplanerna är lite luddiga här och jag tror att vi lärare medvetet måste tolka dem med progressionsglasögon på.
Vi måste också kommunicera detta med eleverna: Att vetenskapligt skrivande kan användas på olika nivåer där steg 1 är referat. Att lära sig att behärska referattekniken är a och o för att kunna gå vidare med det formella skrivandet. Jag möter ofta elever som är ”goda skribenter” och inte har något problem med skrivandet i allmänhet och som klarat svenskämnets krav galant i alla år men som, när de ska skriva referat tidigt i år 1, inte lyckas och alltså får ett lägre betyg än de ”brukar få på skrivgrejer”.
Progression – i praktiken
Progression i praktiken kan, när det gäller vetenskapligt skrivande, innebära till exempel följande:
År1:
Referat.
Svar på insändare (inkl. referat av originalinsändaren)
År 2:
Debattartikel (inkl. referat av minst två artiklar)
PM (inkl. referat av fyra olika artiklar/texter)
År 3:
PM (referat av flera olika, svårrefererade, texter.)
Skolverkets övnings-PM (om tid finns)
Vetenskaplig rapport (med teorireferat samt egen forskning)
Nationella provet – PM
Referatteknikens under
På detta sätt tränar vi på referattekniken från Sv1, då den introduceras, genom Sv2, då vi börjar behärska den och också lär oss att bli källkritiska, till Sv3 då den sitter och låter oss fokusera på övriga svårigheter med det vetenskapliga skrivandet. Någon anledning att skriva åtta övnings-PM i Sv3 finns inte. Det är definitivt bättre att skriva ett, som genomarbetas ordentligt. Det innebär självklart att eleverna får respons under arbetet, helst från både lärare och klasskamrater. Kamratrespons, peer response, är alltid effektivt och ger mycket även för den som ska kommentera. För att kamratresponsen ska fungera krävs det dock tydliga regler och krav på vad eleverna ska fokusera på när de läser sina kompisars utkast. Några få punkter är bättre än ”allt”.
Jag tycker också att eleverna ska få gedigen lärarrespons samt betygsomdöme efter inlämnat arbete. Jag är medveten om att många – både forskare och praktiserande lärare – menar att respons som ges efter slutförd uppgift inte är givande men jag är av en annan åsikt. Den kan vara extremt givande, om eleven ges möjlighet att (läs ”måste”) bearbeta sin text ytterligare en gång, efter det. Ett helt lektionspass bör ägnas åt denna sista bearbetning. Enligt min erfarenhet är dessa pass några av de mest givande och lärandet är på topp. Det som krävs för att få till dessa topplektioner är att lärarens kommentering/tips/bedömning är så välgjord och individuell att varje elev motiveras att bearbeta sin text. Det är också viktigt att uppgiften, med kommentarer, har sparats i elevens mapp/folder/portfolio eller vad vi nu vill kalla den. Jag har en digital mapp för varje elev, där allt de producerar under kursen sparas fram till betygssättning. Otroligt praktiskt men det går säkert att spara detta på många olika sätt. Nästa gång det är dags för en uppgift som kräver referatteknik; då plockar vi fram kommentarerna från den förra. Det är ett mycket bra sätt att få eleverna att ta kontroll över sin utveckling. Några ord om lärarresponsen: huruvida den är i matrisform eller inte har ingen betydelse. Jag brukar använda både matriser och (väldigt) individualiserade kommentarer eftersom matriser/kunskapskrav passar en viss typ av elever (människor) bra, medan de går andra helt förbi. Jag vill självklart att alla ska förstå mina kommentarer, därför gör jag båda varianterna. De individualiserade kommentarerna är lite tidskrävande att skriva men jag märker också tydligt att ju mer individualiserade och personliga kommentarerna är; desto bättre tar eleverna till sig dessa. Kunskapskrav/matriser går däremot snabbt att kopiera in i dokumentet.
Vetenskapligt språk
Vid sidan av den vetenskapliga tekniken behöver vi i kursen Sv3 också fokusera på språket. På det nationella provet läggs stor vikt vid att eleverna håller ett vetenskapligt språk och detta är inget som sker per automatik. Vi behöver dels visa eleverna hur det ska se ut, dels träna på att få till vetenskapligheten rent språkligt. Detta kan självklart göras på många olika sätt och jag har en rolig stilistikuppgift som fungerar som en katalysator för den språkliga medvetenheten. Där och då sätter sig medvetenheten om olika stilnivåer och som jag ser det är det svårt att börja träna det vetenskapliga språket innan medvetenheten om att det finns olika språkliga nivåer för olika användningsområden har satt sig. Utan medvetenheten är eleverna helt enkelt inte på allvar mottagliga.
Progressionstanken genomsyrar!
Det finns många övningar och tekniker vi kan använda för att slipa elevernas språk och här blir progressionstanken viktig igen…förhoppningsvis har vi progressionen i åtanke även när det gäller grammatik och kan alltså i Sv3 använda det vi lärde oss i Sv2, där satslära ingår. Jag menar att vi redan i grammatikavsnittet i Sv2 behöver tänka på vad eleverna behöver i Sv3, för att så effektivt som möjligt slipa sitt vetenskapliga språk.
Redan i Sv1 sätts grunden till detta; i och med att eleverna då får ta sig an viktiga språkriktighetsaspekter, som de sedan tränar på under Sv1, och Sv2 för att kunna ha en chans att sätta det vetenskapliga språket i Sv3. Jag har också märkt att jag behöver introducera grammatikundervisningen redan i Sv1; dels är det en välbehövlig repetition från högstadiesvenskan; dels är det en nödvändig grund för att hinna med den utvidgade satsläran i Sv2. Progressionen i kurserna är alltså som jag ser det väldigt tydlig på flera områden. Personligen väljer jag att tänka progression när det gäller allt – även till exempel när det gäller litteraturvetenskapen men det finns alltså några områden där progressionstanken är helt nödvändig. Detta är inget problem alls på studieförberedande program, där vi ju vet att alla elever kommer att läsa till och med Sv3. Det är säkert svårare att hålla progressionstanken uppe på yrkesförberedande program eftersom vi där inte vet vilka elever, om några, som kommer att läsa Sv2, och/eller Sv3. Jag tror dock att vi även där måste tänka framåt; just på grund av att vissa elever kommer att läsa upp till Sv3.
Vet vi vad ”vetenskapligt” innebär?
Jag vill alltid gå till botten när jag ska introducera eleverna till ett nytt moment eller, om man så vill, börja från scratch. Jag gör nog detta lite in absurdum eftersom jag tycker att det är så otroligt viktigt att de verkligen förstår dels anledningen till varför vi gör det vi gör (och då kopplar jag både till kursplan och framtida behov), dels vad det faktiskt är vi ska göra. Enligt min mening är denna grundförståelse en förutsättning för att någon ska kunna lära sig något nytt.
I detta fall vill jag att eleverna verkligen ska förstå vad ett vetenskapligt tankesätt är och varför det är viktigt när det gäller forskning och samhällsutveckling. Det handlar helt enkelt om att varje forskare inte ska behöva uppfinna hjulet utan att ny forskning bygger på befintlig. Vi måste naturligtvis kommunicera kursmål och kunskapkrav också men jag försöker att lägga så lite fokus som möjligt på det. Det går att prata kunskapskrav och formuleringar i all oändlighet men jag vill hellre komma till saken, det vill säga prata om det vi ska göra; skriva en vetenskaplig rapport. Mitt mål är att slutprodukten ska bli ett faktiskt forskningsbidrag, om än i liten skala, och inte ett klipp-och-klistra-dokument enbart bestående av sammanställd fakta.
Illustration: Alexandra Alexandersson LIU
Gammalt+nytt= sant
Jag lägger mycket tid på att skapa förståelse för att det hela ska utmynna i något nytt (deras egna forskningsresultat) och att det måste vara baserat på något gammalt (befintlig forskning). Detta låter sig inte göras genom att endast redovisa befintlig fakta utan kräver att varje elev också gör en egen undersökning. Undersökningen kan vara en enkät i klassen; eller i andra klasser; en poll på facebook; en intervju med en eller ett par personer; en undersökning där elever och lärares inställning till något jämförs, etc.
Två kunskapskrav i ett
Det är praktiskt att låta eleverna göra sin vetenskapliga undersökning inom språkhistoria eftersom vi då även täcker det kunskapskravet i Sv3. Jag brukar ha en utvidgad syn på språkhistoriebegreppet i detta fall, eftersom det många gånger kommer att handla om ganska modern språkhistoria (Det är svårt att göra en enkätundersökning bland 1600-talsmänniskor.).
Ämnesvalen för den vetenskapliga undersökningen och därmed rapporten kan vara olika och ibland tittar eleverna på skillnader i ålder, ibland kön, ibland region och någon gång även socioekonomiska förutsättningar. Några exempel från årets skörd av rapporter: ”Nyord i svenskan – hur kommer de in?”; ”Teckenspråkets användning i talträning hos hörande barn med särskilda behov”; ”Emoticons- en språklig avveckling eller utveckling?”, ”Invektivanvändningens utveckling från fornsvenskan till i dag”; ”Svartlåbondskan – finns det någon framtid för dialekten?”; ”Ordspråk i svenskan – ett utdöende släkte?” mfl.
Rapporten
Alla mina Sv3-elever skriver alltså en vetenskaplig rapport enligt konstens alla regler. Den är inte så omfattande och forskningsunderlaget är inte så stort men de lär sig detta akademiska arbetssätt som faktiskt är universellt. Jag är noga med att säga att olika länder/universitet/institutioner har olika detaljregler kring vetenskapligt skrivande men grunden, tanken, är densamma. Jag tänker att den som kan grunden också lätt kan anpassa sig efter olika institutioners skilda önskemål kring detaljer. Stommen i rapporten är på klassiskt vis Inledning/Avhandling/Avslutning. Halva avhandlingsdelen består av teoretisk bakgrund (fakta som de redovisar mha referatteknik); andra halvan av resultatet av deras egen undersökning (redovisat med tabeller/diagram/procent edy.) Inledningen innehåller minimum syfte och metod, den avslutande diskussionen är en jämförelse mellan befintlig forskning och de egna resultaten, och en slutsats dras. Utöver detta ska eleverna också ha titelsida, abstract, innehållsförteckning, sammanfattning, källförteckning och ev. bilagor. Jag brukar ge ramen att avhandlingen ska vara 2-5 sidor lång, längre om de använder mycket bilder, till exempel diagram, för att redovisa sitt resultat. Sedan tillkommer allt annat vilket innebär att slutresultatet blir en rapport på minst 7 sidor och oftast mycket längre än så. Det innebär också att uppgiften inte är övermäktig för någon elev. En enkel faktaredovisning på en A4, med en eller ett par källor; samt en enkel enkätundersökning i klassen, klarar alla elever och det räcker på E-nivå.
Att skriva en vetenskaplig rapport på detta sätt tar tid. Det är en lång process och jag ägnar en stor del av Sv3-kursen åt detta, om vi räknar in precis allt. Jag tycker dock att det är väl värt tiden eftersom vinsterna är många:
Bild: Robert Nyberg
- Två kunskapskrav täcks och examineras
- Vi behöver inte oroa oss för plagiat eller fusk
- Eleverna tränar referatteknik och vetenskapligt språk inför NP
- Det är en reell förberedelse inför vidare studier
- Det väcker ett intresse för språkfrågor
- Det väcker ett intresse för språkfrågor även hos de elever som fungerar som respondenter (oftast Sv2 och Sv1-elever)
- De lär sig mycket om det område de skriver om
- Det är kul!
Och, som en bonus: När vi ägnar oss åt modern språkhistoria ger det eleverna en känsla av att vara experterna, eftersom de faktiskt har mycket bättre koll än jag på exempelvis användningen av nyorden i praktiken, bland ungdomar. Det gör också att eleverna kan börja se sig själv som del av språkhistorien; de är en del i den språkhistoriska tidslinjen men de är inte slutstationen! 🙂
Illustration: Alexandra Alexandersson LIU
Tips:
Alexandra Alexandersson läser till ämneslärare i svenska/bild på Linnéuniversitetet i Växjö. Det är hon som tecknar dessa smarta och snyggabilder; dessutom bloggar hon på Skolvärlden om hur det är att vara student på nya lärarut-bildningen. Läs hennes blogginlägg HÄR!
Svengbloggen 